Jag har liksom inte du gått vidare för trappan..
Jag blundar gärna för problem och ser hela tiden framåt och positivt istället. För det är just sån som jag är.
Tina törner spelar just nu i mina högtalare medans jag tänker på dagens samtal på jobbet. Jag tänker på hur mycket jag bryr mig om pappa, hur jag mycket jag saknar den pappan jag en gång hade. 10 år har paserat nu. Under tio år jag jag förändats, gått vidare, byggt upp mitt liv och mitt psyke medans du pappa fortfarande står kvar på samma platta, på samma trappsteg.
Jag ser hela tiden framåt men jag kan inte förneka att jag gråter ibland för att jag precis som alla andra också vill ha en riktig familj som är där på ens födelsedag, som kan ge dem kramar och den kärlek som bara en förälder kan ge. O jag vet pappa, jag vet att du inte kan ge mig den tryggheten o kärleken på samma vis, men du finns iaf där.. o jag bryr mig! O jag är så rädd att förlora dig. För vissa säger att de är nu jag borde umgås mycket med dig, för du håller på o gå under mer o mer..
Jag älskar dig<3
