Om Emma

Jag har faktiskt kunnat vara glad i ett par dagar nu, har haft såna dagar ni vet då jag faktiskt inte tänkt på det här med familjen, detta är mina vänners och skolans förtjänst faktiskt.<3

Men idag smärtade det till i mig ordentligt igen, hon och jag tog upp detta med att jag ska träffa sos den 19/12. Hon sa att då skulle jag prata med sos om detta med att dem ska fixa lägenhet åt mig, mitt svar var att det nog kan bli svårt eftersom jag nog anses att vara för "duktigt"  oftast är det mer ungdomar med problem som får mer hjälp med sånt.
Hennes svar var: " men vad ska dem göra då? dem kan ju inte kasta ut dig på gatan.."

Det påminde mig om hur mycket hon faktiskt ville bli av med mig, svaret jag så gärna hade velat ha av henne skulle kunna se ut så här"Men kan dem inte fixa lägenhet åt dig så kan du bo här ändå, eller så löser sig allt på nått sätt, oroa sig inte"
Men vad tror jag engentligen? såklart som fan att hon aldrig skulle säga så!...

Det är en konstig känsla det jag har inom mig.. man liksom vill inte att det som händer ska vara sant, därför låtsas jag ibland som om allt vore som vanligt igen, som om inget faktiskt har hänt.
 
Jag försöker ibland stänga in mig i en egen liten bubbla med underbara vänner och  det  får mig faktiskt att må bättre för stunden. Jobbigaste är när man blir utkastad från bubblan och börjar se det som är runt omkring igen.

Det gör ont i mig..

varför kan ingenting gå lätt för mig någon gång? har jag inte kämpat tillräckligt mamma??