I can't..

Nu är jag hemma..
I ren chock i morse så gav jag mig ut till bussen, tog pendel o tunnelbana till sant Görans sjukhus..
Väl där frågade jag mig runt till avdelningen där hon låg.

Jag vet inte först om jag vågade gå in, men jag såg henne direkt när en sjuksköterska öppnade dörren till hennes rum.
De såg inte ut som farmor, älskade och underbara farmor som alltid varit full med liv. Det var inte hon, man såg direkt att själen hade lämnat hennes kropp. Jag såg bara ett tomt skal.

Jag grät, vi grät tillsammans alla.
Kicki hämtade mig sen på sjukhuset...

Än har det inte gått in att jag aldrig mer kommer få se och höra henne mer..
Chocken har inte lagt sig än antar jag..
Kanske gör den det när jag väl är hemma hos henne på söndag och kommer till en lägenhet där ingen farmor finns, eller på begravningen? Jag vet inte.. men jag kan inte förstå det än. I mina tankar lever hon.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Du ringde henne i går. Hon visste att du tänkte på henne. Det är viktigt.

2008-12-03 @ 13:34:55
Postat av: jess

Du är stark emma. din farmor älskade dig. hon kanske kände att hon kunde släppa taget när hon väl fått prata med dig telefon, de e positivt emma. hon var stark och kämpade för att få se dig eller årminstånde höra din röst innan hon gav sig vidare.



livets gång är såhär även om de känns fruktansvärt. men nu slipper hon smärta och sjukhus.



Älskar dig emma och ring mig när du vill! du vet att du kan det och jah vill att du gör det!

2008-12-03 @ 15:56:56
Postat av: issaa

<3

2008-12-07 @ 16:23:02
URL: http://isabellehogmann.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0